torsdag 21 juni 2012

Ung sjukskriven

Paniken växer för varje dag, ser skuggor överallt av människor som hemsöker mig. Varje ljud i trappuppgången får mig på helspänn, är det någon ska till mig?

Solen skiner ute men jag ligger nerbäddad i min säng. Livet är så jävla meningslöst just nu, lever bara på korta kickar från nikotin, och kanske en skvätt alkohol och massa lugnande. Försöker fördriva tiden med att överdosera sömntabletter, och idag fick jag ett 100 pack propavan av min kära läkare.

Jag har drömmar, jag har mål men jag är 20 år och har inte lyckats med något mål jag någonsin satt upp. Jag snubblar över mina egna fötter och tankarna sliter mig i två delar. Sjuk-Misslyckad. Kämpe-Svag.

Kämpa sig till pengar att få mat på bordet, klara av att göra viktiga saker som hänger över mig. Få hjälp på psyk, men jag vet inte HUR dom ska hjälpa mig så får ingen hjälp alls. Men allt gör så ont och jag orkar inte mer, för även om jag klarar mig ur detta frisk och fri. Vad väntar då? En arbetslös 25 åring utan utbildning och erfarenheter. För som det verkar nu så tänker inte försäkringskassan tillåta mig att få mig den utbildning jag behöver samtidigt jag är sjuk. Tänk om samhället kunde svepa in oss sjuka i en varm famn och göra allt dom kan för att ge oss hjälp att uppfylla våra drömmar trotts att vi har det svårt.

Nej, jag drömmer om att lyckas i livet. Men Allt som räknas är att jag blir frisk, och om jag ska fokusera på det en ända dag till blir jag knäpp, för jag kan inte göra migsjälv frisk. Och ser ingen annan som kan det häller. En krok i taket och ett rep låter så jävla bra just nu, för vadfan är det jag kämpar för??? Kämpar och andas och andas, kämpa. Jag vill inte sänka mina krav och nöja mig här i livet, jag vill också lyckas och få uppfylla mina drömmar. Men allt det känns omöjligt just nu.

 Faan, jag orkar inte.

torsdag 14 juni 2012

The bitch is back

Medicinerna hjälpte, ett tag. Nu börjar min hjärna stängas ner igen. Får hemsk utbrott, och slått sönder både det ena och det andra hemma. Men, även detta ska gå över. Även denna gången ska det bli bättre..

Och, *suck* öppenvården fungerar inte alls just nu. Vill, eller kan väl inte dra hela historien här dock. Men det har strulat sen dag ett, och när jag tror allt ska lösa sig får man nya besked. Jag är stark, jag vågar stå på mig. Men jag vill inte vara till besvär. Jag vill inte behöva sitta ensam i ett rum med en person man bett om att inte få träffa.. Jag har vääldigt svårt att lita på människor, och när dom då inte kan vara raka, enkla och ärliga så faller hela mitt system ihop. Jag behöver raka svar, planering och få veta HUR dom tänker när dom fattar beslut.. Och vem som fattar besluten. Känner mig så jävla liten och hjälplös. Är rädd att jag en dag bara tröttnar, skiter i allt och står utan vård. Eller att jag får ett till LPT. Men om det blir så, är det ändå bara mitt fel, och jag själv som plågas av det. Ingen annan. Men vet inte vad jag ska säga, hur jag ska betee mig eller vad jag ska göra för att det ska bli rätt..

Allt detta handlar inte om en enskild händelse, utan det är ett händelseförlopp på 9 månader.

Make it stop or else my heart is going to pop



I'm just a little bit caught in the middle
Life is a maze and love is a riddle
I don't know where to go 

I can't do it alone, I've tried
And I don't know why

Slow it down
Make it stop or else my heart is going to pop

'Cause it's too much
Yeah, it's a lot
To be something I'm not

I'm a fool out of love
'Cause I just can't get enough

I'm just a little bit caught in the middle
Life is a maze and love is a riddle
I don't know where to go I can't do it alone I've tried
And I don't know why

I am just a little girl lost in the moment
I'm so scared but I don't show it
I can't figure it out
It's bringing me down I know
I've got to let it go
And just enjoy the show

 

söndag 3 juni 2012

Helvetet

Hela världen rasar framför dina ögon, och ingen annan förstår. 
 Och när du tror att du själv förstår. 
När du lagt ihop alla pusselbitar en för en, så faller allt isär lika fort igen. 

Om och om och om och om igen. 
I en evighet, jag är så förbannat trött på denna evigheten. 
Helvetet skulle jag kalla det, för du plågas i en evighet. 

 Men sen, vad spelar det för roll vad jag upplever, det är ju inte äkta, det är abstrakt på någt sätt. För jag är ju inte i helvetet, Satan straffar mig inte och jag är inte omsluten av brinnande eldar. 

Men det är så jag närmast kan beskriva det, den allt, inget, min ångest, min smärta. 

 Nej, det finns väl aldrig bara ett ord som kan beskriva. Men om man skulle försöka, skulle det göra saker lättare? Kan du med ett ord beskriva din livsituation nu?




edit: skrev detta inlägg för längesen, blev aldrig publicerat bara.

FAAAAN

Nånting hände, och allt vände. Jag orkar inte nånting, bara legat i 2 dagar. FANFANFAN.

Orkar inte med min hjärna. Vill klösa ut mina ögon och stoppa in en gaffel i min hjärna. Skapa kortslutning. Skapa slutning.


Nu funka weheartit.com igen, så jag kan kolla på blodiga bilder, thinspo och din mammas fitta. Ciao.

Apa

Min blogg ser förjävlig ut, måste fixas. Jag ser förjävlig ut, måste raderas.

Fuck ya'll

weheartit.com vill inte fungera just nu. Tack.